Tankecancer

Jag finner ofta att mitt största problem är att tysta mitt sinne. Tankar kan jämföras med celltillväxt i våra kroppar, en reglerad mängd är hälsosamt och nödvändigt för vår överlevnad. Ohämmad celltillväxt kallas cancer och är som alla vet en sjukdom men när detsamma händer med tankar finns det inget passande ord för tillståndet så kanske kan tankecancer passa.

Vår hjärna är en makalöst komplex maskin och kan i många fall vara för komplex för vårt eget bästa. Tillståndet tankecancer låter kanske harmlöst men är oerhört destruktivt och har flertalet negativa effekter. Tankecancer är det ständiga bruset av aldrig upphörande bakgrundstankar vilka ofta går i logiska cirklar varv efter varv. Ostoppbara och ofta egentligen meningslösa varv då hjärnan ofelbart slutar där den första tanken började eftersom det är just cirklar. Detta bakgrundsbrus hindrar andra saker från att höras eller uppmärksammas av medvetandet, tankar som borde få all plats. Konstruktiva tankar, nya tankar, ofärgade sinnesintryck, nya ideer, alla hindras dom av bruset. För några år sedan kom ett minne tillbaka som legat i någon dammig mapp i min hjärnas arkivskåp, ett minne av min första upplevelse av en elgitarr. Detaljerna är suddiga och jag är inte säker på om jag ens hade börjat i skolan vid tidpunkten men någonstans fanns en gitarr inkopplad med ett par hörlurar för besökare att provspela. Jag minns att jag satte på mig hörlurarna som var alldeles för stora och provade att framkalla ljud med strängarna. Gitarren var stor och tung, spela kunde jag inte men ljud blev det. Jag blev som uppslukad av hela upplevelsen, världen runt omkring mig försvann och jag fortsatte tills någon tog av mig hörlurarna och sa att vi skulle gå.

Det är inte förrän på senare år jag insett att det är därför jag uppskattar musik så mycket. Musik botar nämligen ofta tankecancer och tystar det påfrestande bruset. Efter sig lämnar det en klarhet som kan bli närmast smärtsam när världens existens gör sig påmind igen. Det är nämligen i det tillståndet av tystnad och sinnesklarhet vansinnet blir fruktansvärt uppenbart, inte bara mitt eget utan människans. Tillståndet i sig är inte negativt, det är ytterst naturligt och barn befinner sig i det konstant fram till dess vuxenvärldens uppfostran tar död på det. Det är det tillståndet av naturligt varande utan etiketter, fördomar eller inlärda värderingar som ger barn förmågan att uppleva något till det absolut yttersta. Exempelvis minns säkert många barndomens första tågresor och hur stark upplevelsen var. Samma tillstånd återfinns normalt hos vuxna bara under påverkan av droger, vid nära döden upplevelser eller upplevelser som framkallar samma sak som fart, bergsklättring, fallskärmshoppning eller andra liknande aktiviteter. Min ytterst amatörmässiga tolkning är att det är detta tillstånd adrenalinknarkare blir beroende av. Att stimulera eller tysta sinnena med musik kan som sagt också fungera.

I tystnad och klarhet blir det smärtsamt uppenbart att världen är en snurrande boll av förvirring. Mänskligheten genomgår någon sorts långsamt självmord drivet av kollektivt vansinne. Efter jobbet framför tv:n betraktar vi karaktärer som gör precis samma sak som oss, har samma problem och mår lika dåligt och genast gör igenkännandet att vi mår bättre av att inte vara ensamma om det. Reklamen talar om vad vi ska se på, äta, klä oss i och hur vi ska se ut, och nyheterna ger sedan en lagom nyanserad bild av verkligheten med lagom mycket hemskheter, precis nog för att inte väcka ilska utan bara tacksamhet för att vi tas om hand och är trygga här i vårt land sålänge vi ger var tredje veckas inkomst i skatt till staten och gör det som i övrigt förväntas av oss. Efter det kommer debattprogrammen där vi får tydligt förklarat för oss vilka samhällsproblem vi ska ha en åsikt om och vilka åsikterna är vi får välja emellan. Sedan följer sängen. Med avbrott för 5 veckor semester varje sommar så upprepas detta in i döden. Väldigt få reflekterar någonsin över hur sårbara dom är, att kunskapen om hur man överlever med resurserna som naturen ger oss gått förlorade för flera generationer sedan i skuggan av köpcentrumen, eller att det är fullständigt vansinne att ta lån på mer pengar än man kan betala tillbaka på en livstid för att köpa en bostad, eller att 14 dagar i Thailand och en ny 52" tv inte kommer att förändra något i längden. Det är faktiskt jobbigt att ignorera att världen i själva verket är ganska hemsk för stora delar av mänskligheten så förströelse krävs för att lyckas. Den som säger att pengar inte gör en lycklig har aldrig upplevt hur det är att inte ha några alls.

I mitt fall var tankecirklarna fulla med tankar på vad jag INTE kunde göra, vad jag inte FICK göra, vad som inte GICK att göra. Någonstans i bruset försvann tankarna som sa att jag inte behöver bo kvar i staden jag vantrivs i, jobba på jobbet jag vantrivdes med eller fortsätta med allt annat jag gjorde men inte ville. I tillståndet av klarhet och tystnad blir det uppenbart och det förefaller närmast idiotiskt att fortsätta. Jag tror att allting har någon sorts rörelseenergi och om något tar all ens energi, känns fel och kräver kamp för att klara av eller stå ut med så beror det helt enkelt på att det är fel håll. När man gör rätt saker eller val kan man dra nytta av rörelseenergin och få en del gratis, ungefär som att flyta med strömmen eller cykla i medvind. Det svåraste är hur ologiskt det än låter, att sluta kämpa.

Även om tillfälliga stunder av klarsynthet inte ger mig möjlighet att förändra världen så kan jag iallafall välja att inte ta del av eller bidra till det jag upplever som fel. Jag är medveten om att 99 av 100 människor inte delar min världsbild och jag är naturligtvis också medveten om att det är fullt möjligt att det är min världsbild som inte stämmer och är onödigt svart. Jag vet iallafall att jag än sålänge har rätten att skapa en egen blogg där jag kan skriva vad fan jag vill sålänge det inte är olagligt eller retar google eller någon annan allt för mycket.