"Let others feel the full weight of who you are and let them deal with it"

Jag snubblade över videon nedan nyss. I det han sa kunde iallafall jag hitta visdom och kanske en läxa eller två. Jag har inte sett hans andra videos så om han säger något dumt där så får det stå för honom, inte mig.

Jag är inte gammal, men inte jätteung heller. För varje dag som går lär jag mig något nytt om mig själv och andra. En del saker om mig själv har tagit mig lång tid att inse och jag försöker fortfarande komma på hur jag ska hantera andra saker. Det här kanske låter dumt och skrytsamt vilket det inte är menat som, (däri en del av problemet), jag är helt enkelt för smart (eller kanske mer för datorlik än smart, eller så kanske det rätta ordet är dum) för mitt eget bästa. Jag försöker medan jag skriver fundera på hur jag ska formulera det här så att ingen tar det på fel sätt... Svårt. Min hjärna kräver att få lära sig saker, eller att förstå saker. Jag kan inte lämna en gåta olöst om den intresserar mig. Att lära är tyvärr vad min hjärna gillar. Det här kanske man kan tro skulle vara bra, men det är inte alltid det. Jag har hamnat i problem oräkneliga gånger på grund av det både i mitt privatliv och yrkesliv (som hittills varit väldigt spritt branschmässigt, cnc-maskiner och industri till bilar och "teknik" kan vi kalla det) och jag försöker klura ut hur jag ska hantera det. Charlie Sheen sa en gång ungefär såhär: "You borrow my brain for 5 seconds and you'd be like, DUDE unplug this bastard, can't handle it!!". Jag kan relatera till vad han säger, även om han nog menade det på ett annat sätt än jag. Jag klarar inte att se på TV någon längre stund, jag KÄNNER att jag blir dum och trött. Självklart kan det vara inbillning, men det får mig att undvika TV. Räkna ihop antalet timmar "vanligt folk" ser på TV per vecka och man inser snabbt att man hinner plöja igenom en del med åren om man låter bli TV.

Jag försöker lära mig hur jag ska hantera det här. Vanliga konversationer kan också vara svårt ibland. När jag talar med folk om något kan min hjärna göra ett superhyperhopp framåt och på något sätt antar jag (eftersom jag vill tro att jag är precis som alla andra) att min motpart i konversationen gjort samma hopp framåt till den logiska poängen, vilket inte alltid är sant. Följden blir oftast att den jag konverserar med inte följer med längre och drar den kanske naturliga slutsatsen att jag är bakom flötet. Samma sak händer ofta när jag ger mig på att förklara något för någon, jag tenderar att hoppa över det som i min värld är grundkunskap och börjar på helt fel ställe så att jag istället för att förklara, framstår som om jag pratar utan poäng, och följden blir igen att den jag konverserar med drar slutsatsen att jag är tappad bakom en vagn. Det här är kanske ett bra exempel, fast jag försökt öva mig på att förklara saker på ett mer sansat och lugnt sätt så är jag inte säker på att jag gör det nu heller.

Ibland överkompenserar jag så att folk känner sig idiotförklarade istället. Ibland svarar jag på fel saker för att jag tolkar frågan för bokstavligt, eller för att jag ibland saknar förmågan att bedöma min motparts nivå, eller helt enkelt glömmer bort att ens försöka. Till exempel, jag har använt linux ganska många år nu och är en sån som gillar att mickla och sätta ihop precis vad jag behöver och vill ha istället för att känna mig låst i någon speciell distribution, och har "lekt" med linux på inbäddade system, för hemautomation och helt enkelt bara för att. Det är vad min hjärna då ser som normalt eller får för sig att alla andra har också. Någon frågade mig utan att specificera sig korrekt vilken version jag körde i min telefon (nu när Android placerat linux i folks medvetanden) och utan att tänka svarade jag med versionsnumret på kärnan och genast såg jag frågetecknet dyka upp när siffrorna inte kändes igen. Inte förrän efteråt gick det upp för mig att han såklart menade Androidversionen. Min vana är 'uname -a' om jag hamnar på ett för mig okänt system. Dumt exempel kanske, men poängen kanske går fram. Jag kan också tendera att trampa folk på tårna genom att storma in i någon annans kunskapsområde där jag inte borde vara på ett ganska burdust sätt. När jag försöker bli medveten om det här så träffar jag såklart någon som är mer insatt än jag och gör då fel IGEN men motsatt :)

Jag har också svårt för det som kallas kallprat. Ska man verkligen säga att det är ett väldigt fint väder vi har idag? Om jag kan se det så kan min motpart det också och min slutsats blir det att det är fullständigt onödigt att påpeka det vi båda kan se. Jag kan inte prata om politik ur partipolitisk synvinkel för att min överanalyserande hjärna dragit slutsatsen att enbart namnen förändras efter varje val och kanske några meningslösa struntsaker men ingenting av verklig relevans. Att läsa partiprogram är alltså meningslöst, likaså att följa debatter som noga undviker allt det viktiga. Ingen vill diskutera alternativa former av demokrati så där stannar det. Jag kan inte diskutera TV-program för att jag knappt vet vad som går på TV. När folk försöker kallprata med mig går det också fel. "Jag jobbar som elektriker". Okej, då berättar jag mitt yrke. Sen då? Ska vi båda låtsas att vi är jätteintresserade av våra egna och varandras yrken så att vi gärna vill berätta om det när vi är lediga? Jag antar att det är så man ska göra. Eller så kanske folk faktiskt är genuint intresserade och det återigen är jag som avviker, vem vet, inte jag.

Om det finns någon psykoanalytiker bland läsarna är det fritt fram att klämma till med en diagnos. Hursomhelst, är det verkligen jag som ska lära mig att passa in, eller är det rätt att acceptera faktumet att jag inte gör det och leva mitt liv efter det? Videon nedan fick igång allt det här för jag har en förmåga att säga saker som gör andra upprörda, inte för att det är elaka saker eller lögner, utan för att jag påpekar saker andra valt att inte se för att dom inte vill ha det i sin verklighet. Är det jag som gör fel genom att spräcka noga uppblåsta bubblor? Är det inte på grund av bubblorna världen tillåts se ut som den gör för att människor hellre tittar bort? Är deras reaktion en reaktion på mig eller på något inom dom själva? Nåja, här är videon. Det här kan fullt möjligt vara mitt konstigaste inlägg hittills. (Ja, killen använder Facebook, det kanske är hans bubbla)