Perspektiv

Cowboypresidenten Ronald Reagan sa en gång:

"In our obsession with antagonisms of the moment, we often forget how much unites all the members of humanity. Perhaps we need some outside, universal threat to make us recognize this common bond. I occasionally think how quickly our differences worldwide would vanish if we were facing an alien threat from outside this world"

För att vara helt sanningsenlig så sa han detta vid många tillfällen men aningens olika formulerat. Om han verkligen menade utomjordlingar eller bara pratade i metaforer kan vi låta vara osagt. Alldeles oavsett vad man tyckte om Herr Reagan som president eller vad man tror om utomjordiskt liv så är detta ett fantastiskt tankeexperiment. Om man föreställer sig en mer utvecklad livsform som tagit sig förbi alla hinder en civilisation stöter på under sin utveckling och lyckats undgå att förinta sig själva, vad skulle dom se på vår lilla boll vi kallar världen? Det är kanske inte alldeles för långsökt att tro att vi för länge sedan väckt deras uppmärksamhet. De ganska banala försök människan gör att kontakta eventuella andra varelser i universum i form av utsända radiosignaler bleknar nog i förhållande till vad vi omedvetet skickar för signaler i form av atombomber och all annan med människan förenlig verksamhet som kan detekteras långt utanför vår lilla jord.

Låt oss förutsätta att denna livsform är vänligt sinnad. Låt oss också anta att dessa varelser ser någon sorts värde i vår planet och/eller det liv som frodas(?) därpå. Vidare förutsätter vi något som kanske alla inte håller med om, att denna planet och dess invånare är i behov av hjälp.

Skulle inte problemet vara uppenbart för dessa varelser? Den vackra blå planeten har smittats av sjukdomen mänskligheten och äts i allt snabbare takt upp av dessa parasiters galenskaper. Här kanske läsaren protesterar över fräckheten att kalla mänskligheten för en sjukdom och avfärdar detta som misantropi. Må så vara. För er som fortsätter läsa, låt oss betrakta mänskligheten ur den främmande livsformens perspektiv.

Människan består förvisso av aningens genetiskt skilda variationer men ska väl ändå räknas som en art av liv. Denna art antar sig stå över all annan form av liv. Fantastiskt kreativa sagor har skapats för att säkra denna villfarelse. Den ganska absurda iden att allt måste ha ett syfte och om det inte har det är det meningslöst genomsyrar allt människan gör. Oräkneliga generationer av rasen har funderat sig galna över den djupaste frågan de kan komma på, vad är meningen med livet? Få reflekterar över att frågan förutsätter att det måste finnas en mening och därför är meningslös.

Begränsningarna i människans intellekt och det djupt rotade egot som skapar människans ständiga behov av bekräftelse får dom att omedvetet helt blunda för allt som talar emot deras mycket ömtåliga men mödosamt konstruerade världsbild. Människans hem är en rund boll med ett glödhett inre som på ytan svalnat tillräckligt för att inte förgöra dom. Bollen susar genom universum i obegriplig hastighet runt ett mycket större brinnande inferno som förser dom med precis lagom mycket ljus för upprätthålla liv istället för att förgöra det. Detta betraktas av människan som ytterst stabila och normala förhållanden när det i själva verket borde betraktas som det rakt motsatta, det vill säga, en närmast obegriplig rad av omständigheter och sammanträffanden av vilka samtliga är ytterst tillfälliga och övergående till sin natur.

Människan har uppfunnit konceptet pengar vilket från början hade ett enkelt och begripligt syfte. Pengar underlättade byteshandel genom att agera som en sorts ackumulator för värde. Nu är pengar huvudsyftet för närmast allt människan gör och finns det inga pengar att tjäna blir ingenting gjort oavsett om hela planeten skulle vinna på det. Allt värdesätts i pengar, till och med liv. När genialiska ideer föds patenteras eller skyddas ideerna på andra sätt så att uppfinnaren ska belönas och ingen annan av arten människan ska kunna stjäla den. Är det en tillräckligt revolutionerande ide för att äventyra inkomsten för dom som redan tjänar pengar stoppas den eller blir helt enkelt inte verklighet just för att dom som har alla pengar inte finansierar den. Stora världsomvälvande framsteg för mänskligheten är därför sällsynta och nya sorters tv-apparater betydligt vanligare. Att pengar egentligen bara är ett hjälpmedel som bäst har människan glömt. Systemet som utvecklats har satt större delen av pengarna i händerna på ett fåtal och för att dölja detta pumpas enorma mängder rök i form av komplicerade ekonomiska analyser och en oändlig ström av ekonomiska data kontinuerligt ut. Smoke and mirrors.

Visst finns liknande beteenden hos andra arter på jorden men inte alls i samma utsträckning. Djur dödar djur för att få föda men när det sker är skillnaden att lejonen inte dödar hela flocken utan bara lagom för att räcka till mat. Själviskt beteende är naturligtvis en del i att överleva men för människan upphör inte girigheten, tillräckligt är aldrig tillräckligt.

Människan har konstruerat tillräckliga mängder massförstörelsevapen för att förinta sig själva och hela planeten flera gånger om. De flesta av dessa vapen byggdes paradoxalt nog som ett skydd mot människan själv, men människor av det påhittade konceptet annan nationalitet. När det blev uppenbart vilket vansinne det var, byggdes fler av dessa vapen. Tanken var något människan kallade mutually assured destruction och planen var att om dessa vapen garanterat innebar samtliga parters utplånande skulle de aldrig användas. Mycket genialiskt.

Kanske borde vi som Reagan insinuerade vara oroliga för att bli hittade av en eventuell utomjordisk livsform? Chansen att de skulle se oss som något bra är försvinnande små. Kanske skulle de till och med se oss som vi ser på grisar, får eller hästar och helt enkelt förslava oss? Å andra sidan, en civilisation som kommit tillräckligt långt för att bege sig ut i universum kanske har lärt sig att låta allt ha sin gång och låter oss förinta oss själva? Eller skulle dom ge oss några goda råd om hur man lever i harmoni med allt?

Den bortgångna genialiska komikern Bill Hicks sa:

“I'm tired of this back-slapping "Isn't humanity neat?" bullshit. We're a virus with shoes, okay? That's all we are.”



Om detta retar någon med en annan bild av mänskligheten så säger Bill såhär:

“I love the Pope, I love seeing him in his Pope-Mobile, his three feet of bullet proof plexi-glass. That's faith in action folks! You know he's got God on his side.”