Mitt mest meningslösa inlägg hittils

Jag minns än idag en dröm jag drömde när jag var precis lagom gammal att börja i skolan. Det var nog en ganska normal dröm för en kille som jag i den åldern så det är inte därför jag minns den. Jag drömde att jag precis som Stålmannen kunde flyga, snabbt och graciöst. Den drömmen kan jag gissa att fler småkillar haft genom åren så drömmen i sig var nog inte unik. Jag flög längs gatorna i kvarteret där jag växte upp, fram och tillbaka. När jag tänker på det nu så kan jag tycka att det var märkligt att jag flög just där när hela världen fanns att utforska men samtidigt förstår jag att det nog berodde på att världen bara var så stor för mig. Någonstans i flygandet hände något som jag sedan försökt framkalla igen men inte lyckats. Jag kom helt enkelt på att det här inte kan stämma, jag är inte Stålmannen och kan inte flyga och det här kan oavsett hur häftigt det var, inte vara på riktigt. Det gick helt enkelt upp för mig att det var en dröm och ingenting annat men jag vaknade inte. Jag kan inte riktigt förklara hur det gick till men när jag blev medveten om att jag drömde så kunde jag plötsligt styra vad som hände och jag upplevde allt lika starkt som när jag var vaken.

Fenomenet kallas klardrömmar vet jag nu. Oroa er inte, jag ska inte urarta i New age och parapsykologi så sluta inte läsa av någon sådan oro. Jag tar upp det för att jag nu när jag blivit en smula äldre börjar förstå hur djupt det påverkade mig. Att det var konstigt förstog jag iallafall så jag behöll det för mig själv.

Jag tror nu att det förändrade mitt sätt att tänka och mitt sätt att uppfatta saker. På något sätt fick det mig att alltid ifrågasätta, speciellt om det rörde saker som alla andra bara accepterade. Jag gjorde det inte öppet eftersom jag var en blyg liten kille med tjocka glasögon som helst inte ville synas alls, så jag nöjde mig med att betrakta och fundera för mig själv istället.

I vuxen ålder har jag nått en bättre förmåga att uttrycka mig så om jag skulle försöka förklara det nu utan att snurra in mig alltför djupt i ämnen väldigt få läsare är intresserad av skulle det bli ungefär såhär:

Om jag kunde få en dröm att bli lika verklig för mig som det är att jag nu skriver detta, vad är då egentligen verkligt? Vad är sant, vad är inte sant? Vad är viktigt, vad är det inte?

I efterhand, även om mitt liv inte är slut ännu, så kan jag konstatera att det här sättet att tänka gett mig fördelar i livet. Om det är värt det eller inte är en annan fråga för det gör, förutom att inte passa in socialt i ett samhälle med mycket tydliga ramar att hålla sig inom, att jag ibland måste anstränga mig väldigt hårt för att inte anse att människan är en återvändsgränd. Ett sådant synsätt gör livet svårt att leva så jag försöker undvika den slutsatsen även om den kanske är korrekt. Jag kan dock inte låta bli att iallafall påpeka att möjligheterna är stora att liv är en fläck på mästerverket universum, repan i lacken på BMW:n. Det där som inte ska vara.

 Jag kan tänka mig att du som läsare nu börjar undra vad poängen är med det här inlägget. Det gör jag också. Det här är bara en av alla tusentals bloggar som dagligen fylls med poänger så jag tror inte det är någon stor förlust om just det här inlägget på den här bloggen inte har någon. Kanske är det också en brist i oss, vår tro på mening och poänger? Är det kanske grundproblemet, att egot som utvecklats i oss alltid kräver en mening och poäng så att det letar tills det hittar en istället för att inse att det kanske inte finns någon? Finns ingen kan man alltid hitta på en i heliga böcker eller som jag gör nu:

Läs wikipedias "List of common misconceptions" för en lätt fingervisning om hur mycket vi tar för sanning utan att ifrågasätta.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_common_misconceptions